Imorse var det då dags. Vi väckte Theo vid 6 för att sätta Emla bedövningskräm på hans handryggar. Det är för att nålsticket med sömnmedel inte ska kännas så mkt.
Sen packade jag och Theo ihop oss och åkte till sjukhuset. Trots Emlan (och Theos plåsterfobi) och ingen frukost var Theo på strålande humör.
Vi möttes av en trevlig sköterska och Theo fick byta om till op-rock. Det gick utan protester.
Sen fick vi gå till deras lekrum där Theo hittade massa roliga leksaker och underhöll sig väldigt bra. Dit kom även sköterskan med sömnmedel som Theo skulle dricka (han drack utan protest) och även två suppar Alvedon som jag fick ge (även det skedde helt utan den vanliga protesten). Sen kom läkaren och presenterade sig och sen även narkossköterskan. Sen var det dags. Theo var först på tur och fick gå ner strax före kl 8.
Theo vägrade åka sängen de tagit upp för hans skull ner till operation så han gick hela vägen själv i sina lila sockar och höll mig i hand. Tror vi mötte minst 20 operationsklädda personer på vägen som sa "Åh, så söt" eller "Vilken duktig kille som går hit ner helt själv".
Väl inne på operationssalen så skulle de sätta nålen på Theo men det ville sig inte. Theo satt helt tyst och still medans de testade att sätta den på båda händerna, men venerna var för små. Då bestämde de att han skulle få somna med mask så skulle de sätta nålen när han väl sov så slapp han känna smärtan. Fram till att masken åkte fram var allt enligt plan och då var Theo helt med på noterna men när den kom fram så blev han ledsen och vägrade ta på sig den. Vi försökte övertyga honom om att det bara var som att blåsa en ballong men det gick inte. Det slutade med att vi i stort sett fick tvinga på honom den och det kändes inte alls så kul. Men som tur är tog den rätt snabbt och han somnade och de kunde fortsätta och jag fick lämna rummet.
Efter ca 50 minuter ringde de upp mig och sa att han var på väg att vakna. Tyvärr hann jag inte in på uppvaket innan han vaknade (ca 3 min efter de hade ringt) så han var helt hysterisk och när jag kom in satt han och grät i en sköterskas knä samtidigt som han ropade på mamma och pappa. När jag kom blev han dock fort lugnare och somnade sen om i mitt knä och sen sov han i ca 3 timmar.
När han började vakna lite mer så fick vi åka upp på avdelningen, dvs jag fick bära honom nära sängen där hans droppställning hängde. Sen fick vi ett rum på dagkirurgen och han drack några klunkar festis under protest innan han somnade om i mitt knä igen. Ca 1 timme senare vaknade han lite och då passade jag på att ringa på sköterskan och be henne ta bort droppnålen som han stört sig mkt på (han verkade hata den precis som jag gör :)).
Sen kom läkaren och pratade och sen fick vi klä på oss och åka hem. Innan vi åkte hem stannade vi dock så Theo fick sig en glass och den gick ner utan problem.
Ikväll ha han ätit mer glass och även en pannkaka och lite kex så det verkar inte vara några problem att få ner maten. Däremot pratar han ogärna, han kanske har sagt 20 ord sen kl 14 då vi kom hem och det är vi ju inte alls vana med. Han är ju annars en pratkvarn utan dess like, det är inte många sekunder då det är tyst när han är i en trygg hemmamiljö.
Blir spännande att se hur han är imorgon då han vaknar. Hoppas våran vanliga pratglada Theo är tillbaka. Gör lite ont i mammahjärtat att se honom lida.
