62 intensiva timmar

Nu kommer samma berättelse ( långt inlägg ) fast från mannens perspektiv.

Fredag 7/5

Vi vaknar 07.00, fikar lite och väntar spänt på dagens ultraljud. Ser det bra ut så kanske, kanske vi får komma hem efter helgen!

Ultraljudet ser perfekt ut. Klass 0 flöde ( som ologiskt nog är det bästa ). Kanske får vi komma hem ändå...frågan är hur vi skall lyckas dribbla bort lite tid i helgen?

22.00. Susanne blir lite illamående. "Den där burriton var kanske inte så bra?". 10 minuter senare springer hon på toa, och kommer tillbaks och säger "Jag som inte spytt på 10 år!". Sen spyr hon igen, och igen...och magen henne krampar så hon inte kan ligga still, stå still...eller krypa..

Lördag 8/5
06.00: Vilken lång natt. Susanne har spytt hela natten, magen har krampat...och jag har suttit vaken på en pinstol brevid hela natten och bytt spypåsar. Lite seg är man ju ändå efter nästan 24 timmar vaken. Typiskt att stackarn ska få magsjuka just nu!

07.30: Tar mig en kopp kaffe för att kunna hålla mig vaken.

09.03: Ska gå och hämta lite fika till Susanne för att kolla om hon får i sig något. Blir stoppad på vägen av läkaren. "Kan du följa med. Susanne ska inte ha något fika"

09.04: Läkaren förklarar att Susanne lever håller på och säckar ihop och att dom måste ta ut barnet på en gång både för barnets och Susannes skull.

09.10 Efter några till blodprover så är vi på väg ned till kirurgen. Jag tror att det vid det här laget är 5 sjuksköterskor / läkare runt Susannes säng, och en adrenalinstinn förvirrad Petter där mitt ibland dom. Den enda som uppfattas som någotlunda lugn är Susanne. Hon har uppenbarligen accepterat att det som händer kommer att hända.

09.20 Vi är inne i operationssalen. Det är någonstans mellan 12-15 pers där inne. Dom instruerar mig hur jag skall bete mig om jag börjar må dåligt. "Kryp ihop på golvet där mellan maskinerna. Vi vill inte att du skall svimma eller spy i närheten av Susanne". Nähä...

09.21 Susanne får ryggbedövning. Narkosläkaren ( som förmodligen missade på pilot provet för att han var FÖR macho ) skämtar om allt möjligt. Han förklarar bla droppet som Susanne får med att "Äta bör man annars....", innan han kommer på att det kanske inte är så lämpligt skämt...

09.35 Operationen börjar. En sjuksköterska säger åt mig att flytta en bit bort så dom kommer förbi, och en annan säger åt mig att flytta närmare för att trösta Susanne. Jag lyder den senare.

09.37 Jag blir alldelels vimmelkantig och extemt trött. Ögonen håller på och åker ihop. Jag förstår att jag inte sovit på 26 timmar, men sova..nu? En sjuksköterska böjer sig ned och jag hör henne långt borta "Andas Petter. Du måste andas! Ta ett par djupa andetag nu!". Jag lyder rösten och helt plötsligt är jag klarvaken igen.

09.43 "Nu är barnet på väg ut!", hör jag dom ropa och sekunderna senare hör man några skrik. Tårnarna börjar forsa ned för mina kinder. Den största omdelbara risken med för tidigt födda barn är att lungorna inte är mogna, men skriken betydde att han fått in luft i lungorna!

09.44 Barnet hålls upp framför mitt och Susannes ansikten. "Nu ser ni vad det är va?". Japp. En kille!

Efter det här så får jag följa med och kolla på när läkarna genomför en läkarkontroll för att kolla att han mår bra. Grip-reflex. Check. Kittliga fötter. Check. Petter håller i sax för att klippa av navelsträng även fast han tidigare sagt att han inte riktigt ville det för han tyckte det verkade lite otäckt. Check. Navelsträng avklippt. Check.

Lill-killen bärs sen tillbaks till mamma för att få ligga några minuter på hennes bröst. Sen läggs han in i en portabel kuvös och förs till hans nya rum dör han vägs, mäts och får sina första droppar mat via sond.

Fakta lill-killen: 1670 gram. 41.5 cm. Första måltid: 5 ml mjölk.

Jag är med under hela undersökningen och måltiden, och sitter sen och kollar på honom i kuvösen ett tag innan dom säger åt mig att gå tillbaks till förlossningen ( där Susanne nu är ) för att äta födelsedagsfika!

c.a 12.00. 2 timmar efter lillen har fötts så får jag träffa Susanne igen uppe på förlossningen. Hon börjar med att skratta åt mig. huh? "Ska du inte ta av dig det där", säger hon och pekar på mig.

När jag kollar ner märker jag att jag fortfarande har på mig rocken jag fick nere på kirurgen. På något sätt har jag även palestinasjalen runt halsen ( ?!? )...och som det inte vore nog så går jag fortfarande omkring med badmössan på huvudet! Och här har jag sprungit runt på hela sjukhuset....

c.a 13.00
Lillen får ligga "kängru" på pappa för första gången, dvs han ligger med magen mot pappas bröst. Han somnar direkt och pappa myser i fulla drag.
Dom följande timmarna springer pappa mellan lillen och Susanne för att kolla till dom. Att man inte sovit på snart 36 timmar märks inga spår av. Alla har gått bra. Alla mår bra. Jag är pappa! Livet leker!

c.a 19.00 Susanne är fortfarande sängliggande, men vi skjutsar ner henne till avd 44 där lillen ligger och han får ligga på mammas bröst för första gången. Familjen är samlad!

23.00 Efter en lång och omtumlade dag så är det dags att sova. En sista blodtrycksmätning på Susanne...sen sömn!

23.05 Blodtrycket är för högt. Dom beslutar att kolla henne med jämna mellanrum.,.och med jämna mellanrum visar sig tydligen vara var 20e minut. Det är omöjligt att sova eftersom dom tänder lyset, möblerar om etc.

Söndagen 9/5

05.00 Dom tycker att blodtrycket är för högt och vill ha bättre koll på Susanne, så dom flyttar in henne på förlossningsavdelningen där dom har mer folk som jobbar.

06.00 Jag somnar för första gången på nästan 2 dygn. Sjuksköterskor springer omkring i rummet men jag slocknar...

08.00 Dags för ronden. Läkare kommer in för att berätta för Susanne hur hon mår. Dom beslutar att koppla in lite fler dropp. Bla Magnecium och salter för att försöka vända på Susannes levervärden. Dom säger att dom nog kommer att få flytta ned Susanne på Intensiv Vården för att ha ÄNNU mer koll på henne. Jag hann sova 2 timmar iaf!

ca. 11.00. Susanne skickas ned på Intensiven och läggs i ett rum där det sitter en sjuksköterska 24 timmar om dygnet. Fler dropp, slangar och sladdar kopplas till henne. Ska man försöka ge henne en puss så får man försöka trassla sig förbi ett berg av slangar...

Jag springer upp till lillen så han får ligga på pappas bröst en timme, ned till Susanne och sitter brevid henne en timme, upp till lillen igen osv...

15.45 Kommer på att jag måste äta och springer upp på förlossningen för att hämta plånboken. På väg ned igen så börjar tårarna forsa likt niagarafallet utanför hissarna. Oron för Susanne, Lillen i kuvös, trötthet, hunger, oro och lättnad på samma gång. Allt kommer farande. En äldre sjuksköterska får trösta.

16.15 Maten uppäten! Nya krafter! Schemat fortsätter. Lillen, Susanne, Lillen, Susanne.

22.00 Söker mig upp på förlossningen. Susanne sover. Lillen sover. Jag kanske ska försöka sova lite? Har bara sovit 2 timmar nu på dom senaste 62 timmarna. Jag somnar direkt, och vaknar upp 11 timmar senare...