Susanne klurar över vart sjukhuset tog vägen...
...men tycker sen att det är roligt att leka skräckfilm...
...vilket gjorde Theo rädd för både dimma och mamma!
Det ska vara ett sjukhus där borta?
Japp, där var det!
söndag 30 maj 2010
Dimma
Igår drog värsta dimman in över Sundsvall. Hela sjukhuset försvann in i den tjocka dimman...
Susanne klurar över vart sjukhuset tog vägen...
...men tycker sen att det är roligt att leka skräckfilm...
...vilket gjorde Theo rädd för både dimma och mamma!
Det ska vara ett sjukhus där borta?
Japp, där var det!
Susanne klurar över vart sjukhuset tog vägen...
...men tycker sen att det är roligt att leka skräckfilm...
...vilket gjorde Theo rädd för både dimma och mamma!
Det ska vara ett sjukhus där borta?
Japp, där var det!
Mer bilder
5 fingrar - Check!
Favoritsysselsättning. Snudd på Hobby.
...men ibland bjuder man till och visar sina ögon.
Hos pappsen!
fredag 28 maj 2010
Permis
Idag var vi hem på permis igen. Theo har nämligen slutat sola nu så då är det lite smidigare att ta permis igen. Vi var hemma över hela 2 måltider denna gång. Theo sov sin vana trogen sig igenom den första måltiden... men sen lyckades vi väcka honom som tur var. Förstår inte att han inte blir hungrig och vaknar själv någon gång... men det kommer nog ;)
Väl hemma hann vi (främst Petter, jag lovar) dessutom stöka och packa lite inför flytten till veckan. Det är endel kvar men det börjar kännas överskådligt iaf.
När permisen var över packade jag och Theo in oss i bilen och åkte själva upp till sjukhuset. Det var en en skum känsla att köra bil med honom helt själv. Det kändes lite som första gången efter man tagit körkortet... som att man stulit bilen och körde olovligt... fast denna gången kändes det som man stulit Theo :P Ikväll har nämligen Petter fått "ledigt" för en pokerkväll med grabbarna på jobbet. Theo och jag ska ha myskväll framför "Så ska det låta"...med massa karra =)
Väl hemma hann vi (främst Petter, jag lovar) dessutom stöka och packa lite inför flytten till veckan. Det är endel kvar men det börjar kännas överskådligt iaf.
När permisen var över packade jag och Theo in oss i bilen och åkte själva upp till sjukhuset. Det var en en skum känsla att köra bil med honom helt själv. Det kändes lite som första gången efter man tagit körkortet... som att man stulit bilen och körde olovligt... fast denna gången kändes det som man stulit Theo :P Ikväll har nämligen Petter fått "ledigt" för en pokerkväll med grabbarna på jobbet. Theo och jag ska ha myskväll framför "Så ska det låta"...med massa karra =)
Libero
När jag blev gravid "skrev jag upp mig" på Libero.se för att kunna följa fostrets utveckling vecka för vecka etc.
Nu när tiden för min planerade förlossning börjar närma sig så får jag nästan varje dag mail från Libero med smarta tips och råd. Imorse när jag fick mailet "Få en packlista inför förlossningen och känn dig förberedd" så fick jag dock nog... Kändes nästan lite skrattretande faktiskt.
Numera går mailen från Libero direkt till Skräppost-mappen tills efter 24/6 då de kanske blir relevanta igen :)
Nu när tiden för min planerade förlossning börjar närma sig så får jag nästan varje dag mail från Libero med smarta tips och råd. Imorse när jag fick mailet "Få en packlista inför förlossningen och känn dig förberedd" så fick jag dock nog... Kändes nästan lite skrattretande faktiskt.
Numera går mailen från Libero direkt till Skräppost-mappen tills efter 24/6 då de kanske blir relevanta igen :)
onsdag 26 maj 2010
HELLP & AFLP
Igår var vi på återbesök på Obstetriska. Vi fick prata igenom allt som hände under förlossningen med läkaren som var med under de sista timmarna innan Theo kom ut. Hon berättade att jag hade fått alla delar av en sjukdom man kallar HELLP (hemolysis, elevated liver enzymes and low palets) förrutom Hemolysis. Dessutom hade jag fått något som heter Acute Fatty Liver of Pregnancy. Dessa båda sjukdomar kan komma iom havandeskapsförgiftningen om man har otur.
Både jag och Petter hade massvis med frågor om det som hände... då var vi ju båda för chockade och medtagna för att ens försöka förstå vad alla tabletter, slangar och dropp var till för. Det kändes iaf. jätteskönt att få sitta ner och ställa alla frågor samt få en genomgång om allt vi var med om från läkarens perspektiv.
Nu förstår jag, samt minns jag mer, allt som hände den där lördagen när vårt underverk kom till världen.
Både jag och Petter hade massvis med frågor om det som hände... då var vi ju båda för chockade och medtagna för att ens försöka förstå vad alla tabletter, slangar och dropp var till för. Det kändes iaf. jätteskönt att få sitta ner och ställa alla frågor samt få en genomgång om allt vi var med om från läkarens perspektiv.
Nu förstår jag, samt minns jag mer, allt som hände den där lördagen när vårt underverk kom till världen.
2020
Idag spränge Theo 2-kilos gränsen. Det firades med att vi fick en svensk flagga på vårt rum av vår kontaktperson Agneta. Så himla sött! :)
Poirot
De har inte så många TV-kanaler här på sjukhuset och det börjar gå Petter på nerverna. Han missade ju t.ex hela hockey-VM för att de inte har kanal 6....förrutom på personalens fikarum. Och hur de kan ha kanalen där men inte på vårt rum går om möjligt Petter ännu mer på nerverna...för det är ju inte teoretiskt möjligt! ;)
Ikväll var det så äntligen något på TV som Petter ville se... Poirot! Den belgiske mannen med den ditmålade mustachen.
Det börjde kl 20.00 och nu kl 21.15 satte sig Petter i fåtöljen med en suck och sa "Undra vad det här avsnittet handlar om då!?"
Theo har nämligen varit helt omöjlig den sista timmen... han börjar likna de bebisar som alla vänner och kollegor berättat om ;)
Vi har bytt blöja och resten av "interiören" i sängen 4011 gånger...han har dragit ur sonden så vi fick ringa in personalen så de kunde sätta dit en ny, han har dragit av sig solglasögonen och även haft sönder dem... Dessutom är solglasögonen så himla svåra att få på att både jag och Petter har fått psykbryt på dem under denna timmen...
(Ja, Theo fick idag börja sola igen då Billichecken visade på för högt värde av gulsot-ämnet)
Men nu... till slut... ligger han i en ren säng, med solglasögonen på och suger på nappen och är nöjd... vi får se hur många minuter Petter får se på Poirot nu =)
Ikväll var det så äntligen något på TV som Petter ville se... Poirot! Den belgiske mannen med den ditmålade mustachen.
Det börjde kl 20.00 och nu kl 21.15 satte sig Petter i fåtöljen med en suck och sa "Undra vad det här avsnittet handlar om då!?"
Theo har nämligen varit helt omöjlig den sista timmen... han börjar likna de bebisar som alla vänner och kollegor berättat om ;)
Vi har bytt blöja och resten av "interiören" i sängen 4011 gånger...han har dragit ur sonden så vi fick ringa in personalen så de kunde sätta dit en ny, han har dragit av sig solglasögonen och även haft sönder dem... Dessutom är solglasögonen så himla svåra att få på att både jag och Petter har fått psykbryt på dem under denna timmen...
(Ja, Theo fick idag börja sola igen då Billichecken visade på för högt värde av gulsot-ämnet)
Men nu... till slut... ligger han i en ren säng, med solglasögonen på och suger på nappen och är nöjd... vi får se hur många minuter Petter får se på Poirot nu =)
Kommentarer
Hej!
Det är ganska många som "klagar" på att dom inte kan lämna kommentarer utan att behöva att ett konto. Nu har vi iaf fixat så att man kan lämna kommentarer utan att behöva logga in.
1) Tryck på kommentarer
2) I listan under kommentatorsfältet väljer ni namn/webbadress.
3) Skriv in erat namn och tryck "ok". Hoppa över webbadress.
4) Skriv in eran kommentar.
5) Ange bokstäverna som dyker upp i rutan för verifiering.
6) Voila!
Det är ganska många som "klagar" på att dom inte kan lämna kommentarer utan att behöva att ett konto. Nu har vi iaf fixat så att man kan lämna kommentarer utan att behöva logga in.
1) Tryck på kommentarer
2) I listan under kommentatorsfältet väljer ni namn/webbadress.
3) Skriv in erat namn och tryck "ok". Hoppa över webbadress.
4) Skriv in eran kommentar.
5) Ange bokstäverna som dyker upp i rutan för verifiering.
6) Voila!
tisdag 25 maj 2010
Liten människa
Under graviditeten så fort vi såg ett barn eller kollade på barnkläder eller annat smått till lillen....så sa Petter "En sån där liten människa finns inte". Tänk så fel han hade.... vi fick en ännu mindre människa =)
Men nu börjar Theo bli stora pojken...idag vägde han hela 1990... imorgon kommer han förhoppningsvis spränga 2 kg's gränsen. Det är stort!
Jag fattar förresten inte hur man orkar amma ett normalstort barn... jag tycker Theo är tung jag :P
Men nu börjar Theo bli stora pojken...idag vägde han hela 1990... imorgon kommer han förhoppningsvis spränga 2 kg's gränsen. Det är stort!
Jag fattar förresten inte hur man orkar amma ett normalstort barn... jag tycker Theo är tung jag :P
måndag 24 maj 2010
Mr Trötter
Igår var det så dags, vi skulle få åka hem på permission över ett mål. Så efter 14 målet på sjukhuset så packade vi snabbt ihop oss, så snabbt man kan med en liten en, och stuvade in oss i bilen.
Väl hemma så kom både mormor och morfar samt farmor och extra-farfar Göran på besök. Theo han sov som en liten prins och brydde sig inte om uppståndelsen.
Klockan gick, vid 17 brukar ju Theo vakna och vilja ha mat... men inte igår. Han sov och sov och sov. Jag tog upp honom, försökte väcka honom, bytte blöja, försökte amma...men han sooooooov.
Kl 19 började vi packa ihop oss för att åka tillbaka igen....och Theo soooooov.
Han sov tills vi kom in i vårt rum på sjukhuset....då vaknade han igen och var sedan klarvaken.
Eftersom han inte fick i sig någon mat alls på de 5 timmar vi var hemma så var jag orolig att han skulle gått ner i vikt imorse men som tur var hade han gått upp 40 gram (vilket är alldeles lagom). Så framtiden kommer bjuda på fler och längre permissioner =) Förhoppningsvis är Theo inte lika trött då, annars finns det en risk att vi blir väldigt bortskämda som föräldrar.
Väl hemma så kom både mormor och morfar samt farmor och extra-farfar Göran på besök. Theo han sov som en liten prins och brydde sig inte om uppståndelsen.
Klockan gick, vid 17 brukar ju Theo vakna och vilja ha mat... men inte igår. Han sov och sov och sov. Jag tog upp honom, försökte väcka honom, bytte blöja, försökte amma...men han sooooooov.
Kl 19 började vi packa ihop oss för att åka tillbaka igen....och Theo soooooov.
Han sov tills vi kom in i vårt rum på sjukhuset....då vaknade han igen och var sedan klarvaken.
Eftersom han inte fick i sig någon mat alls på de 5 timmar vi var hemma så var jag orolig att han skulle gått ner i vikt imorse men som tur var hade han gått upp 40 gram (vilket är alldeles lagom). Så framtiden kommer bjuda på fler och längre permissioner =) Förhoppningsvis är Theo inte lika trött då, annars finns det en risk att vi blir väldigt bortskämda som föräldrar.
lördag 22 maj 2010
Mer första gången saker!
Första gången med kläder
Första gången ut i friska luften! ( och utanför sjukhuset )
Suss första gång med vagnen!
Theo första gången i vagnen!
Theo första gången med pappas inhandlade Laban påslakan!
fredag 21 maj 2010
Första badet
Idag var det dags för första badet. Till en början var det alldeles förträffligt mysigt, men efter ett tag vart det nog lite kallt! 
Tjohoo!
Idag kopplade de bort all övervakning på Theo så nu är han inte kopplad till en enda sladd eller maskin längre. Känns super! Dock blir man ju lite mer orolig och håller mer koll själv nu när det inte finns någon makapär som piper om han t.ex skulle sluta andas...
Sen överraskade läkaren oss imorse med att berätta att vi troligtvis får åka hem på permission över ett mål mat i helgen. Känns hur stort som helst! Jag hoppade och dansade av lycka när jag fick beskedet :$
Lite synd att vi inte bor längre bort bara... för permissionens längd verkar bero på vart man bor. Mamman bredvid oss som bor i Ånge fick t.ex permission en heldag. Grrr! ;)
Nepp, nu är det matdags...igen! :P
Sen överraskade läkaren oss imorse med att berätta att vi troligtvis får åka hem på permission över ett mål mat i helgen. Känns hur stort som helst! Jag hoppade och dansade av lycka när jag fick beskedet :$
Lite synd att vi inte bor längre bort bara... för permissionens längd verkar bero på vart man bor. Mamman bredvid oss som bor i Ånge fick t.ex permission en heldag. Grrr! ;)
Nepp, nu är det matdags...igen! :P
Mustasch kampen
Eftersom det är omöjligt att försöka hålla någon sorts frisyr här så rakade jag av mig allt hår för att inte skrämma sjuksköterskorna på natten när dom kom för att ge Theo mat.
Sen vill jag ju så gärna stödja Mustasch kampen, så jag la till med en liten mustasch också. Som tur är så ryker den i slutet på månaden.
Lite bilder
Här kommer lite bilder från de senaste 3 veckorna:
Theo och Mamma träffas för första gången sen operationen.
En liten släng av gulsot, och det vart ett par dagars dagar solande i kuvösen
Här ligger Theo och visar upp sina solbrillor
Gäsp!
Susanne uppkopplad mot CTG maskinen för att kolla att lillen mår bra medans han fortfarande är kvar i magen.
Theo och Mamma träffas för första gången sen operationen.
En liten släng av gulsot, och det vart ett par dagars dagar solande i kuvösen
Här ligger Theo och visar upp sina solbrillor
Gäsp!
"Jag är inte stor, men naggande god"
Mamma och Theo igen!
torsdag 20 maj 2010
Matvraket Theo
Vår lilla Theo ökar för snabbt i vikt :) Han får i sig mat både från mig och sonden å då blir det för mycket mat totalt. Jag trodde aldrig det skulle vara ett problem om de ökar för snabbt när de är så små till att börja med men tydligen är det bättre om de ökar lagom. Då blir de hungriga och då får man igång amningen snabbare och bättre. Vi har därför fått börja göra avdrag på sondmaten de gånger han är pigg och ammar. Hihi... han är ju egentligen för liten för att amma alls så det känns grymt bra. Vår lilla kämpe!
tisdag 18 maj 2010
Framsteg
Theo gör stora framsteg... igår kväll fick han flytta in till oss. Dvs han fick lämna kuvösen och sova på värmesäng i vårt rum istället.
Så inatt var vi upp och matade honom själva för första gången, Petter tog 2 passet och jag tog 5-passet.
Idag tog de dessutom bort EKG-elektroderna som han hade för övervakning. Han har legat så stabilt så de ansåg att de inte behövdes längre. Nu har han endast en gummituta som mäter syreupptagning samt pulsen kvar. Ligger han stabilt på den 3 dagar så kommer även den tas bort =)
Ikväll gjorde han även framsteg med amningen.
Å som om det inte vore nog.... har han dessutom hunnit med att kissa ner mig samt att bajsa ner Petters byxor. Vår kille håller på att bli stor ;)
Så inatt var vi upp och matade honom själva för första gången, Petter tog 2 passet och jag tog 5-passet.
Idag tog de dessutom bort EKG-elektroderna som han hade för övervakning. Han har legat så stabilt så de ansåg att de inte behövdes längre. Nu har han endast en gummituta som mäter syreupptagning samt pulsen kvar. Ligger han stabilt på den 3 dagar så kommer även den tas bort =)
Ikväll gjorde han även framsteg med amningen.
Å som om det inte vore nog.... har han dessutom hunnit med att kissa ner mig samt att bajsa ner Petters byxor. Vår kille håller på att bli stor ;)
*Trumvirvel*
Vår lilleman ska heta Theo!
Han ser helt enkelt ut som en Theo. Han kommer nog bli en liten lintott... just nu har han iaf väldigt mycket och väldigt väldigt ljust hår. Det är tydligen mycket ovanligt att ha så mycket hår som vår lille Theo har när man är ljushårig.
Theo var inte alls något namn som vi hade tänkt på innan, men de namnen vi hade klurat passade helt enkelt inte å då dök Theo upp som en blixt från klar himmel.
Just nu ligger Theo och hickar på pappas bröst och får 11-maten. Sött!
Han ser helt enkelt ut som en Theo. Han kommer nog bli en liten lintott... just nu har han iaf väldigt mycket och väldigt väldigt ljust hår. Det är tydligen mycket ovanligt att ha så mycket hår som vår lille Theo har när man är ljushårig.
Theo var inte alls något namn som vi hade tänkt på innan, men de namnen vi hade klurat passade helt enkelt inte å då dök Theo upp som en blixt från klar himmel.
Just nu ligger Theo och hickar på pappas bröst och får 11-maten. Sött!
måndag 17 maj 2010
Livet på avd 45- cangaroo-style
Tänkte att ni kanske är lite nyfikna på hur våra dagar ser ut nu när vi ligger på Avd 45 med vår lilla guldklimp.
Vi bor i ett rum på Avd 45 och lillen ligger i en sal alldeles utanför med 3 stycken andra förtidigt födda bäsar. 3 killar och 1 tjej. Vilda, Tim, John åsså vår lille :)
Lillen ligger fortfarande i kuvös. Han behöver egentligen inte det, han håller värmen bra själv men för att han ska kunna lägga all sin energi på att växa och frodas så underlättar kuvösen hans värmehållning. Ett annat skäl för att han legat där är att han fram tills i helgen har solat mot gulsot (som alla förtidigt födda barn måste göra förr eller senare)...men i lördags var värdena så bra att han fick sluta sola :)
Vi skulle egentligen ha fått flytta över honom till en värmesäng idag, men imorse så visade Billiechecken (mätningen som görs på gulsot) att värdet stigit igen så eventuellt måste han börja sola för att få bort gulsoten igen och då vill de ha kvar honom i kuvösen...så flytten till värmesängen får vänta lite tills de vet säkert om han måste sola igen eller inte.
När vi väl fått över honom i en värmesäng kommer vi mycket snart att få ta in honom på vårt rum... jag längtar så himla mycket efter det. Det kommer kännas så mycket mer "verkligt" då när man har honom nära och för sig själv på ett helt annat sätt än nu.
Lillen får mat 8 gånger/dag, 3 timmar mellan varje mål. Idag ligger han på 35ml/mål så han har kommit rätt långt från första målet där han fick 5 ml :) Vi matar honom under dagtid, dvs 6 gånger och sen sköter personalen maten kl 02 och 05 på natten då vi sover. Lyxigt värre alltså...än så länge iaf... Sen när vi får in honom på rummet så får vi sköta om honom dygnet runt :)
Han får sin mat via sond. För tidigt födda barn har inte förmågan att suga och svälja samtidigt utvecklad så de kan inte amma även om vår lille väldigt gärna vill och verkligen kämpar och försöker varje måltid så får han inte i sig så mycket mat den vägen.
Vid varje mål mat så sitter vi "kängru" med honom ca 1 timme så han, och vi, får närhet... det är väldigt mysigt och sövande både för honom och oss :)
De 2 timmarna som sen är kvar mellan varje matning bara flyger förbi. Vi ska hinna äta själva... jag ska pumpa så lillen får sin mat och sen försöker vi även hinna ut och få lite frisk luft någon gång per dag med.
Idag ska vi nog försöka hinna hem å fixa med lite post och papper med mellan något mål. Det blir isf första gången på 12 dagar som jag kommer hem.
Livet är alltså väldigt inrutat efter mattiderna för tillfället och man går runt som i en liten bubbla. Men trots det är det ett lyxigt småbarnsföräldra-liv då vi båda två kan komma ut samtidigt ibland eftersom vi har goda barnvakter i form av personalen när helst vi vill.
Vi bor i ett rum på Avd 45 och lillen ligger i en sal alldeles utanför med 3 stycken andra förtidigt födda bäsar. 3 killar och 1 tjej. Vilda, Tim, John åsså vår lille :)
Lillen ligger fortfarande i kuvös. Han behöver egentligen inte det, han håller värmen bra själv men för att han ska kunna lägga all sin energi på att växa och frodas så underlättar kuvösen hans värmehållning. Ett annat skäl för att han legat där är att han fram tills i helgen har solat mot gulsot (som alla förtidigt födda barn måste göra förr eller senare)...men i lördags var värdena så bra att han fick sluta sola :)
Vi skulle egentligen ha fått flytta över honom till en värmesäng idag, men imorse så visade Billiechecken (mätningen som görs på gulsot) att värdet stigit igen så eventuellt måste han börja sola för att få bort gulsoten igen och då vill de ha kvar honom i kuvösen...så flytten till värmesängen får vänta lite tills de vet säkert om han måste sola igen eller inte.
När vi väl fått över honom i en värmesäng kommer vi mycket snart att få ta in honom på vårt rum... jag längtar så himla mycket efter det. Det kommer kännas så mycket mer "verkligt" då när man har honom nära och för sig själv på ett helt annat sätt än nu.
Lillen får mat 8 gånger/dag, 3 timmar mellan varje mål. Idag ligger han på 35ml/mål så han har kommit rätt långt från första målet där han fick 5 ml :) Vi matar honom under dagtid, dvs 6 gånger och sen sköter personalen maten kl 02 och 05 på natten då vi sover. Lyxigt värre alltså...än så länge iaf... Sen när vi får in honom på rummet så får vi sköta om honom dygnet runt :)
Han får sin mat via sond. För tidigt födda barn har inte förmågan att suga och svälja samtidigt utvecklad så de kan inte amma även om vår lille väldigt gärna vill och verkligen kämpar och försöker varje måltid så får han inte i sig så mycket mat den vägen.
Vid varje mål mat så sitter vi "kängru" med honom ca 1 timme så han, och vi, får närhet... det är väldigt mysigt och sövande både för honom och oss :)
De 2 timmarna som sen är kvar mellan varje matning bara flyger förbi. Vi ska hinna äta själva... jag ska pumpa så lillen får sin mat och sen försöker vi även hinna ut och få lite frisk luft någon gång per dag med.
Idag ska vi nog försöka hinna hem å fixa med lite post och papper med mellan något mål. Det blir isf första gången på 12 dagar som jag kommer hem.
Livet är alltså väldigt inrutat efter mattiderna för tillfället och man går runt som i en liten bubbla. Men trots det är det ett lyxigt småbarnsföräldra-liv då vi båda två kan komma ut samtidigt ibland eftersom vi har goda barnvakter i form av personalen när helst vi vill.
söndag 16 maj 2010
62 intensiva timmar
Nu kommer samma berättelse ( långt inlägg ) fast från mannens perspektiv.
Fredag 7/5
Vi vaknar 07.00, fikar lite och väntar spänt på dagens ultraljud. Ser det bra ut så kanske, kanske vi får komma hem efter helgen!
Ultraljudet ser perfekt ut. Klass 0 flöde ( som ologiskt nog är det bästa ). Kanske får vi komma hem ändå...frågan är hur vi skall lyckas dribbla bort lite tid i helgen?
22.00. Susanne blir lite illamående. "Den där burriton var kanske inte så bra?". 10 minuter senare springer hon på toa, och kommer tillbaks och säger "Jag som inte spytt på 10 år!". Sen spyr hon igen, och igen...och magen henne krampar så hon inte kan ligga still, stå still...eller krypa..
Lördag 8/5
06.00: Vilken lång natt. Susanne har spytt hela natten, magen har krampat...och jag har suttit vaken på en pinstol brevid hela natten och bytt spypåsar. Lite seg är man ju ändå efter nästan 24 timmar vaken. Typiskt att stackarn ska få magsjuka just nu!
07.30: Tar mig en kopp kaffe för att kunna hålla mig vaken.
09.03: Ska gå och hämta lite fika till Susanne för att kolla om hon får i sig något. Blir stoppad på vägen av läkaren. "Kan du följa med. Susanne ska inte ha något fika"
09.04: Läkaren förklarar att Susanne lever håller på och säckar ihop och att dom måste ta ut barnet på en gång både för barnets och Susannes skull.
09.10 Efter några till blodprover så är vi på väg ned till kirurgen. Jag tror att det vid det här laget är 5 sjuksköterskor / läkare runt Susannes säng, och en adrenalinstinn förvirrad Petter där mitt ibland dom. Den enda som uppfattas som någotlunda lugn är Susanne. Hon har uppenbarligen accepterat att det som händer kommer att hända.
09.20 Vi är inne i operationssalen. Det är någonstans mellan 12-15 pers där inne. Dom instruerar mig hur jag skall bete mig om jag börjar må dåligt. "Kryp ihop på golvet där mellan maskinerna. Vi vill inte att du skall svimma eller spy i närheten av Susanne". Nähä...
09.21 Susanne får ryggbedövning. Narkosläkaren ( som förmodligen missade på pilot provet för att han var FÖR macho ) skämtar om allt möjligt. Han förklarar bla droppet som Susanne får med att "Äta bör man annars....", innan han kommer på att det kanske inte är så lämpligt skämt...
09.35 Operationen börjar. En sjuksköterska säger åt mig att flytta en bit bort så dom kommer förbi, och en annan säger åt mig att flytta närmare för att trösta Susanne. Jag lyder den senare.
09.37 Jag blir alldelels vimmelkantig och extemt trött. Ögonen håller på och åker ihop. Jag förstår att jag inte sovit på 26 timmar, men sova..nu? En sjuksköterska böjer sig ned och jag hör henne långt borta "Andas Petter. Du måste andas! Ta ett par djupa andetag nu!". Jag lyder rösten och helt plötsligt är jag klarvaken igen.
09.43 "Nu är barnet på väg ut!", hör jag dom ropa och sekunderna senare hör man några skrik. Tårnarna börjar forsa ned för mina kinder. Den största omdelbara risken med för tidigt födda barn är att lungorna inte är mogna, men skriken betydde att han fått in luft i lungorna!
09.44 Barnet hålls upp framför mitt och Susannes ansikten. "Nu ser ni vad det är va?". Japp. En kille!
Efter det här så får jag följa med och kolla på när läkarna genomför en läkarkontroll för att kolla att han mår bra. Grip-reflex. Check. Kittliga fötter. Check. Petter håller i sax för att klippa av navelsträng även fast han tidigare sagt att han inte riktigt ville det för han tyckte det verkade lite otäckt. Check. Navelsträng avklippt. Check.
Lill-killen bärs sen tillbaks till mamma för att få ligga några minuter på hennes bröst. Sen läggs han in i en portabel kuvös och förs till hans nya rum dör han vägs, mäts och får sina första droppar mat via sond.
Fakta lill-killen: 1670 gram. 41.5 cm. Första måltid: 5 ml mjölk.
Jag är med under hela undersökningen och måltiden, och sitter sen och kollar på honom i kuvösen ett tag innan dom säger åt mig att gå tillbaks till förlossningen ( där Susanne nu är ) för att äta födelsedagsfika!
c.a 12.00. 2 timmar efter lillen har fötts så får jag träffa Susanne igen uppe på förlossningen. Hon börjar med att skratta åt mig. huh? "Ska du inte ta av dig det där", säger hon och pekar på mig.
När jag kollar ner märker jag att jag fortfarande har på mig rocken jag fick nere på kirurgen. På något sätt har jag även palestinasjalen runt halsen ( ?!? )...och som det inte vore nog så går jag fortfarande omkring med badmössan på huvudet! Och här har jag sprungit runt på hela sjukhuset....
c.a 13.00
Lillen får ligga "kängru" på pappa för första gången, dvs han ligger med magen mot pappas bröst. Han somnar direkt och pappa myser i fulla drag.
Dom följande timmarna springer pappa mellan lillen och Susanne för att kolla till dom. Att man inte sovit på snart 36 timmar märks inga spår av. Alla har gått bra. Alla mår bra. Jag är pappa! Livet leker!
c.a 19.00 Susanne är fortfarande sängliggande, men vi skjutsar ner henne till avd 44 där lillen ligger och han får ligga på mammas bröst för första gången. Familjen är samlad!
23.00 Efter en lång och omtumlade dag så är det dags att sova. En sista blodtrycksmätning på Susanne...sen sömn!
23.05 Blodtrycket är för högt. Dom beslutar att kolla henne med jämna mellanrum.,.och med jämna mellanrum visar sig tydligen vara var 20e minut. Det är omöjligt att sova eftersom dom tänder lyset, möblerar om etc.
Söndagen 9/5
05.00 Dom tycker att blodtrycket är för högt och vill ha bättre koll på Susanne, så dom flyttar in henne på förlossningsavdelningen där dom har mer folk som jobbar.
06.00 Jag somnar för första gången på nästan 2 dygn. Sjuksköterskor springer omkring i rummet men jag slocknar...
08.00 Dags för ronden. Läkare kommer in för att berätta för Susanne hur hon mår. Dom beslutar att koppla in lite fler dropp. Bla Magnecium och salter för att försöka vända på Susannes levervärden. Dom säger att dom nog kommer att få flytta ned Susanne på Intensiv Vården för att ha ÄNNU mer koll på henne. Jag hann sova 2 timmar iaf!
ca. 11.00. Susanne skickas ned på Intensiven och läggs i ett rum där det sitter en sjuksköterska 24 timmar om dygnet. Fler dropp, slangar och sladdar kopplas till henne. Ska man försöka ge henne en puss så får man försöka trassla sig förbi ett berg av slangar...
Jag springer upp till lillen så han får ligga på pappas bröst en timme, ned till Susanne och sitter brevid henne en timme, upp till lillen igen osv...
15.45 Kommer på att jag måste äta och springer upp på förlossningen för att hämta plånboken. På väg ned igen så börjar tårarna forsa likt niagarafallet utanför hissarna. Oron för Susanne, Lillen i kuvös, trötthet, hunger, oro och lättnad på samma gång. Allt kommer farande. En äldre sjuksköterska får trösta.
16.15 Maten uppäten! Nya krafter! Schemat fortsätter. Lillen, Susanne, Lillen, Susanne.
22.00 Söker mig upp på förlossningen. Susanne sover. Lillen sover. Jag kanske ska försöka sova lite? Har bara sovit 2 timmar nu på dom senaste 62 timmarna. Jag somnar direkt, och vaknar upp 11 timmar senare...
Fredag 7/5
Vi vaknar 07.00, fikar lite och väntar spänt på dagens ultraljud. Ser det bra ut så kanske, kanske vi får komma hem efter helgen!
Ultraljudet ser perfekt ut. Klass 0 flöde ( som ologiskt nog är det bästa ). Kanske får vi komma hem ändå...frågan är hur vi skall lyckas dribbla bort lite tid i helgen?
22.00. Susanne blir lite illamående. "Den där burriton var kanske inte så bra?". 10 minuter senare springer hon på toa, och kommer tillbaks och säger "Jag som inte spytt på 10 år!". Sen spyr hon igen, och igen...och magen henne krampar så hon inte kan ligga still, stå still...eller krypa..
Lördag 8/5
06.00: Vilken lång natt. Susanne har spytt hela natten, magen har krampat...och jag har suttit vaken på en pinstol brevid hela natten och bytt spypåsar. Lite seg är man ju ändå efter nästan 24 timmar vaken. Typiskt att stackarn ska få magsjuka just nu!
07.30: Tar mig en kopp kaffe för att kunna hålla mig vaken.
09.03: Ska gå och hämta lite fika till Susanne för att kolla om hon får i sig något. Blir stoppad på vägen av läkaren. "Kan du följa med. Susanne ska inte ha något fika"
09.04: Läkaren förklarar att Susanne lever håller på och säckar ihop och att dom måste ta ut barnet på en gång både för barnets och Susannes skull.
09.10 Efter några till blodprover så är vi på väg ned till kirurgen. Jag tror att det vid det här laget är 5 sjuksköterskor / läkare runt Susannes säng, och en adrenalinstinn förvirrad Petter där mitt ibland dom. Den enda som uppfattas som någotlunda lugn är Susanne. Hon har uppenbarligen accepterat att det som händer kommer att hända.
09.20 Vi är inne i operationssalen. Det är någonstans mellan 12-15 pers där inne. Dom instruerar mig hur jag skall bete mig om jag börjar må dåligt. "Kryp ihop på golvet där mellan maskinerna. Vi vill inte att du skall svimma eller spy i närheten av Susanne". Nähä...
09.21 Susanne får ryggbedövning. Narkosläkaren ( som förmodligen missade på pilot provet för att han var FÖR macho ) skämtar om allt möjligt. Han förklarar bla droppet som Susanne får med att "Äta bör man annars....", innan han kommer på att det kanske inte är så lämpligt skämt...
09.35 Operationen börjar. En sjuksköterska säger åt mig att flytta en bit bort så dom kommer förbi, och en annan säger åt mig att flytta närmare för att trösta Susanne. Jag lyder den senare.
09.37 Jag blir alldelels vimmelkantig och extemt trött. Ögonen håller på och åker ihop. Jag förstår att jag inte sovit på 26 timmar, men sova..nu? En sjuksköterska böjer sig ned och jag hör henne långt borta "Andas Petter. Du måste andas! Ta ett par djupa andetag nu!". Jag lyder rösten och helt plötsligt är jag klarvaken igen.
09.43 "Nu är barnet på väg ut!", hör jag dom ropa och sekunderna senare hör man några skrik. Tårnarna börjar forsa ned för mina kinder. Den största omdelbara risken med för tidigt födda barn är att lungorna inte är mogna, men skriken betydde att han fått in luft i lungorna!
09.44 Barnet hålls upp framför mitt och Susannes ansikten. "Nu ser ni vad det är va?". Japp. En kille!
Efter det här så får jag följa med och kolla på när läkarna genomför en läkarkontroll för att kolla att han mår bra. Grip-reflex. Check. Kittliga fötter. Check. Petter håller i sax för att klippa av navelsträng även fast han tidigare sagt att han inte riktigt ville det för han tyckte det verkade lite otäckt. Check. Navelsträng avklippt. Check.
Lill-killen bärs sen tillbaks till mamma för att få ligga några minuter på hennes bröst. Sen läggs han in i en portabel kuvös och förs till hans nya rum dör han vägs, mäts och får sina första droppar mat via sond.
Fakta lill-killen: 1670 gram. 41.5 cm. Första måltid: 5 ml mjölk.
Jag är med under hela undersökningen och måltiden, och sitter sen och kollar på honom i kuvösen ett tag innan dom säger åt mig att gå tillbaks till förlossningen ( där Susanne nu är ) för att äta födelsedagsfika!
c.a 12.00. 2 timmar efter lillen har fötts så får jag träffa Susanne igen uppe på förlossningen. Hon börjar med att skratta åt mig. huh? "Ska du inte ta av dig det där", säger hon och pekar på mig.
När jag kollar ner märker jag att jag fortfarande har på mig rocken jag fick nere på kirurgen. På något sätt har jag även palestinasjalen runt halsen ( ?!? )...och som det inte vore nog så går jag fortfarande omkring med badmössan på huvudet! Och här har jag sprungit runt på hela sjukhuset....
c.a 13.00
Lillen får ligga "kängru" på pappa för första gången, dvs han ligger med magen mot pappas bröst. Han somnar direkt och pappa myser i fulla drag.
Dom följande timmarna springer pappa mellan lillen och Susanne för att kolla till dom. Att man inte sovit på snart 36 timmar märks inga spår av. Alla har gått bra. Alla mår bra. Jag är pappa! Livet leker!
c.a 19.00 Susanne är fortfarande sängliggande, men vi skjutsar ner henne till avd 44 där lillen ligger och han får ligga på mammas bröst för första gången. Familjen är samlad!
23.00 Efter en lång och omtumlade dag så är det dags att sova. En sista blodtrycksmätning på Susanne...sen sömn!
23.05 Blodtrycket är för högt. Dom beslutar att kolla henne med jämna mellanrum.,.och med jämna mellanrum visar sig tydligen vara var 20e minut. Det är omöjligt att sova eftersom dom tänder lyset, möblerar om etc.
Söndagen 9/5
05.00 Dom tycker att blodtrycket är för högt och vill ha bättre koll på Susanne, så dom flyttar in henne på förlossningsavdelningen där dom har mer folk som jobbar.
06.00 Jag somnar för första gången på nästan 2 dygn. Sjuksköterskor springer omkring i rummet men jag slocknar...
08.00 Dags för ronden. Läkare kommer in för att berätta för Susanne hur hon mår. Dom beslutar att koppla in lite fler dropp. Bla Magnecium och salter för att försöka vända på Susannes levervärden. Dom säger att dom nog kommer att få flytta ned Susanne på Intensiv Vården för att ha ÄNNU mer koll på henne. Jag hann sova 2 timmar iaf!
ca. 11.00. Susanne skickas ned på Intensiven och läggs i ett rum där det sitter en sjuksköterska 24 timmar om dygnet. Fler dropp, slangar och sladdar kopplas till henne. Ska man försöka ge henne en puss så får man försöka trassla sig förbi ett berg av slangar...
Jag springer upp till lillen så han får ligga på pappas bröst en timme, ned till Susanne och sitter brevid henne en timme, upp till lillen igen osv...
15.45 Kommer på att jag måste äta och springer upp på förlossningen för att hämta plånboken. På väg ned igen så börjar tårarna forsa likt niagarafallet utanför hissarna. Oron för Susanne, Lillen i kuvös, trötthet, hunger, oro och lättnad på samma gång. Allt kommer farande. En äldre sjuksköterska får trösta.
16.15 Maten uppäten! Nya krafter! Schemat fortsätter. Lillen, Susanne, Lillen, Susanne.
22.00 Söker mig upp på förlossningen. Susanne sover. Lillen sover. Jag kanske ska försöka sova lite? Har bara sovit 2 timmar nu på dom senaste 62 timmarna. Jag somnar direkt, och vaknar upp 11 timmar senare...
Svårt att förstå
Eftersom allt gick så snabbt så har jag fortfarande lite svårt att förstå att jag inte är gravid länge. Jag tänker t.ex fortfarande innan varje gång jag äter "kan jag äta detta"... men det behövs ju inte längre :) Och eftersom det gick så snabbt så hann jag ju inte riktigt börja längta efter saker som jag får äta efter förlossningen heller... å nu vet jag knappt vad det var jag saknade längre. Det känns som all mat med smak är en himelsk upplevelse nu efter 10 dagar på sjukhusmat och finduslådor.
Min graviditet, och förlossning för den delen, blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Det känns fortfarande lite trist faktiskt...jag hann ju aldrig riktigt blir "gravid". De 5 kg som jag gick upp räknas inte riktigt kan jag tycka. Men sakta men säkert så börjar det sjunka in att det var såhär det blev och det är helt ok. Det viktigaste i alltihop är ju att vi mår bra och att allt gick så bra som det gick... sen spelar vägen dit ingen roll längre. Det är ju historia nu :)
Min graviditet, och förlossning för den delen, blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Det känns fortfarande lite trist faktiskt...jag hann ju aldrig riktigt blir "gravid". De 5 kg som jag gick upp räknas inte riktigt kan jag tycka. Men sakta men säkert så börjar det sjunka in att det var såhär det blev och det är helt ok. Det viktigaste i alltihop är ju att vi mår bra och att allt gick så bra som det gick... sen spelar vägen dit ingen roll längre. Det är ju historia nu :)
Lillen har fått ett namn
... men bara för att jävlas har vi bestämt att hålla det ett litet tag till :) Eftersom ingen behövde vänta på när han kom ut tycker vi det är mer än rätt att ni får vänta lite på namnet ;)
fredag 14 maj 2010
Första dagarna
Ärligt talat så minns jag inte vad som hände där efter Petter och lillen förvunnit ur operationsrummet. Jag hamnade på något sätt uppe på förlossningen och sen även kanske bb(?) och sen tillbaka till förlossningen för de ville ha bättre övervakning på mig... Mina värden var helt åt fanders, levervärdet upp, salterna ner, magnesiumdropp hit, natriumkloriddropp dit.... jag var helt väck. Petter var om tur var desto piggare...trots att även han nu led av grav sömnbrist. Han sprang mellan avdelningarna där jag låg samt lillen och tittade till oss båda två. Ärligt talat så är jag imponerad av att han hela tiden verkade hitta åt mig, så många rum som jag forslades emelllan.
En gång kom han in på förlossningen, vi vet inte riktigt hur många timmar som gått efter operationen, men då hade han iaf fortfarande på sig operationsrocken och mössan samt....och lyssna noga nu... palestinascarfen som han slängt på sig den morgonen =) Oavsett hur borta och hur ont jag hade kunde jag inte låta blir att skratta gott åt min älskling då. Snacka om förvirrad! Å så hade han sprungit runt på sjukhuset! ;)
Någon gång på lördag dag var jag dock så pass bra att en barnmorska och Petter skjutsade ner mig i sängen till lilleman och jag fick hålla honom lääänge för första gången. Han var så liten och söt där han låg på mitt bröst och sussade gott. Han verkade må jättebra och jag blev alldeles varm inombords av lättnad och lycka.
Söndag morgon var jag så pass dålig att de beslutade att flytta ner mig på intensiven för konstant övervakning... jag fattade inte riktigt vad som hände och varför de tog alla provet hit och dit utan försökte bara följa med och vila så mkt jag kunde. Jag hade slangar överallt på min kropp...och rädslan för sprutor hade för länge länge sen gått över... det fanns liksom ingen ork kvar för den.
Jag fick stanna över natten mot måndag på intensiven. Jag blev mer och mer vaken och de tog bort lite dropp och slangar eftersom. Måndag lunch fick jag flytta tillbaka på BB och där blev jag kvar tills onsdag då vi äntligen fick flytta ner till lilleman på Avdelning 45. Under den här tiden tog Petter ner mig till lillen med jämna mellanrum...först med hjälp av rullstol men sen kunde jag även gå helt själv! Sjuk känsla efter att ha varit sängliggande i 4 dagar. De ville fortsätta att kolla mitt blodtryck regelbundet så fram till och med igår torsdag så har jag gått upp på BB för kontroller samt att de kommit ner hit på natten för att ta mitt tryck.
Igår, torsdag, var mitt blodtryck och mina värden äntligen så stabila att jag skrevs ut från BB. Phew! Äntligen kunde även jag börja fokusera mer på lilleman =)
En gång kom han in på förlossningen, vi vet inte riktigt hur många timmar som gått efter operationen, men då hade han iaf fortfarande på sig operationsrocken och mössan samt....och lyssna noga nu... palestinascarfen som han slängt på sig den morgonen =) Oavsett hur borta och hur ont jag hade kunde jag inte låta blir att skratta gott åt min älskling då. Snacka om förvirrad! Å så hade han sprungit runt på sjukhuset! ;)
Någon gång på lördag dag var jag dock så pass bra att en barnmorska och Petter skjutsade ner mig i sängen till lilleman och jag fick hålla honom lääänge för första gången. Han var så liten och söt där han låg på mitt bröst och sussade gott. Han verkade må jättebra och jag blev alldeles varm inombords av lättnad och lycka.
Söndag morgon var jag så pass dålig att de beslutade att flytta ner mig på intensiven för konstant övervakning... jag fattade inte riktigt vad som hände och varför de tog alla provet hit och dit utan försökte bara följa med och vila så mkt jag kunde. Jag hade slangar överallt på min kropp...och rädslan för sprutor hade för länge länge sen gått över... det fanns liksom ingen ork kvar för den.
Jag fick stanna över natten mot måndag på intensiven. Jag blev mer och mer vaken och de tog bort lite dropp och slangar eftersom. Måndag lunch fick jag flytta tillbaka på BB och där blev jag kvar tills onsdag då vi äntligen fick flytta ner till lilleman på Avdelning 45. Under den här tiden tog Petter ner mig till lillen med jämna mellanrum...först med hjälp av rullstol men sen kunde jag även gå helt själv! Sjuk känsla efter att ha varit sängliggande i 4 dagar. De ville fortsätta att kolla mitt blodtryck regelbundet så fram till och med igår torsdag så har jag gått upp på BB för kontroller samt att de kommit ner hit på natten för att ta mitt tryck.
Igår, torsdag, var mitt blodtryck och mina värden äntligen så stabila att jag skrevs ut från BB. Phew! Äntligen kunde även jag börja fokusera mer på lilleman =)
torsdag 13 maj 2010
Lördag morgon - Dagen D
Lördags morgon blir jag väckt, jag minns inte riktigt när första gången för de var in och tog prover hit och dit hela morgonen men ungefär kl 08.30, just när Petter skulle gå iväg och hämta lite nyponsoppa till mig, så mötte han en hel arme av läkare i korridoren som sa att vi måste prata...
De kom in till mig hela gänget och de sa "Du måste förlösas, nu!". Mina levervärden hade tydligen stigit(?) radikalt de sista 3 timmarna så nu var det bråttomt att få ut den lille innan de barkade iväg helt.
På 10 minuter så var allt helt förändrat...från att haft inställningen att "vi ska invänta ultraljudet på måndag och då ev få åka hem igen" blev det "kejsarsnitt, NU!".
Jag var så himla slut och säkert även drogad att jag trots att jag blev helt chockad tog allt med ro. Jag tror jag sa ngt som "Ja, gör vad ni måste;)"
Jag rullades snabbt ner till operation. Där dök en hel ny arme med människor i gröna kläder upp... Petter kanske hann räkna dem... jag såg bara massa ansikten flasha förbi framför ansiktet och prestentera sig medans de försökte förklara vad de skulle göra och förbereda sig.
Jag fick ryggbedövning. Petter satt bredvid mig och jag hörde en sköterska säga till honom "Du måste andas du med!" Ett skynke sattes upp och sen efter bara en kort kort stund så hörde jag ett skrik... vår lille semla hade fötts :)
Det blev en kille!! Jag fick träffa honom en kort stund innan läkarna drog med sig Petter och pep iväg med honom och lillen för massa kontroller. Jag blev helt lugn inombords... nu var han ute och han skrek...det måste betyda att han mår bra.
De kom in till mig hela gänget och de sa "Du måste förlösas, nu!". Mina levervärden hade tydligen stigit(?) radikalt de sista 3 timmarna så nu var det bråttomt att få ut den lille innan de barkade iväg helt.
På 10 minuter så var allt helt förändrat...från att haft inställningen att "vi ska invänta ultraljudet på måndag och då ev få åka hem igen" blev det "kejsarsnitt, NU!".
Jag var så himla slut och säkert även drogad att jag trots att jag blev helt chockad tog allt med ro. Jag tror jag sa ngt som "Ja, gör vad ni måste;)"
Jag rullades snabbt ner till operation. Där dök en hel ny arme med människor i gröna kläder upp... Petter kanske hann räkna dem... jag såg bara massa ansikten flasha förbi framför ansiktet och prestentera sig medans de försökte förklara vad de skulle göra och förbereda sig.
Jag fick ryggbedövning. Petter satt bredvid mig och jag hörde en sköterska säga till honom "Du måste andas du med!" Ett skynke sattes upp och sen efter bara en kort kort stund så hörde jag ett skrik... vår lille semla hade fötts :)
Det blev en kille!! Jag fick träffa honom en kort stund innan läkarna drog med sig Petter och pep iväg med honom och lillen för massa kontroller. Jag blev helt lugn inombords... nu var han ute och han skrek...det måste betyda att han mår bra.
Fredag natt
I fredags kväll vid 22-tiden började jag må riktigt riktigt illa, jag spydde upp allt jag hade i mig... Å jag som haaaatar att spy och säkert inte gjort det på 10 år bara av rena fasan att måste spy. Magen krampade som bara den, jag kunde inte ens andas. Jag gick av och an, andades, krampade, la mig ner, ställde mig upp, la mig ner på golvet... allt medans Petter chockad satt på en stol blekvit i ansiktet och bara tittade...och självklart även hjälpte mig när jag var tvungen att spy :$ Stackarn!
Barnmorskorna var lite ställda, klämde på mig mage men trodde bara jag fått i mig något konstigt i maten. När det inte gav med sig efter ett antal timmar så började även de fundera vad som egentligen hände... de började ta massa prover och snacka om att jag kanske fått akut magsår. Eller var det levern som spökade men det trodde de egentligen inte...
Framåt kl 5 på morgonen var jag så slut att jag somnade till trots att kramperna fortfarande pågick...
Barnmorskorna var lite ställda, klämde på mig mage men trodde bara jag fått i mig något konstigt i maten. När det inte gav med sig efter ett antal timmar så började även de fundera vad som egentligen hände... de började ta massa prover och snacka om att jag kanske fått akut magsår. Eller var det levern som spökade men det trodde de egentligen inte...
Framåt kl 5 på morgonen var jag så slut att jag somnade till trots att kramperna fortfarande pågick...
fredag 7 maj 2010
Chocken
I onsdags (5/5) kom chocken. Efter att mått extremt bra under hela graviditeten skulle jag i onsdags på ett återbesök på BMM för att kolla mitt blodtryck...som hela tiden varit gränsfall men inte för högt.
Blodtrycket var högre än vanligt och dessutom visade urinprovet spår av äggvita...min barnmorska ringde sjukhuset och jag fick en akuttid. De misstänkte havandeskapsförgiftning. Jag fattade ingenting... jag mådde ju så bra! Som tur var var Petter hemma när jag kom hem storgråtande. Vi åkte tillsammans upp på sjukhuset och fick göra CTG, ta nytt blodtryck samt göra ett ultraljud. Ultraljudet visade på att semlan var mycket mindre än beräknad, nästan 30%. Vikten uppskattades till ca 1300-1400 motför 2000 g. Dessutom såg de ett försämrat flöde i navelsträngen vilket betyder att semlan inte får all den energi "hon" behöver. Vi blev inlagda på en gång... helt chockade!
Den första läkaren vi snackade med snackade om kejsarsnitt inom 48 timmar... det underlättade inte chocken ska jag säga. Semlan ligger nämligen även i säte vilket omöjliggör "vanlig" förlossning för tillfället. Jag hade knappt tänkt tanken på att semlan skulle kunna komma förtidigt och absolut inte såhär tidigt och snabbt & dessutom med kejsarsnitt! Tankarna bara snurrade...
Jag fick kortison för att förbereda semlans lungor utifall de skulle bli tvunga att ta ut semlan. Jag fick blodtrycksmedicin och de tog mitt blodtryck varje timme. Vi fick stanna över natten och gjorde ett nytt ultraljud torsdag morgon. De visade som tur var på ett förbättrat flöde i navelsträngen vilket gjorde att de kunde avvakta och ge mig en till kortisonspruta. 48 timmar efter första sprutan ska tydligen lungorna vara ok för att klara sig utanför magen.
Imorse gjorde vi ett nytt ultraljud. Det visade fortfarande på bra flöde, klass-0, vilket är det bästa så semlan ligger fortfarande tryggt i min mage :) Mitt blodtryck är stabilt och äggvitan verkar vara en engångsföreteelse från BMM för inget prov här på BB har påvisat äggvita. Dock har jag lite förhöjda reflexer(?) så de verkar fortfarande misstänka förgiftning och jag har fått en kanyl i armen om de skulle behöva åtgärda det med magnesium.
Vi blir kvar över helgen för att göra ett nytt ultraljud måndag och se hur flödet är när kortisonsprutorna lämnat min kropp. Ser allt fortfarande ok ut då så kanske kanske jag får åka hem å vila för att komma tillbaka på dagliga kontroller.
Varje dag semlan kan vara kvar i min mage är en bonus nu... vilket fortfarande känns helt overkligt men det har börjar sjunka in så smått att vi får vara glad för varje stund vi kan vänta och semlan kan växa på sig. Varenda timme och vartenda gram räknas. Idag gick vi in i vecka 33 iaf vilket betyder att om semlan kommer ut nu så är "hon" prematur och inte väldigt prematur och även det är ju en liten milstolpe i sig.
Vi ligger på BB och har ständig bevakning och uppvaktning. Personalen är jättemysig och jag har fått ett eget rum vilket betyder att även Petter får sova över när han vill vilket är en enorm trygghet. Vet inte vad jag gjort utan honom i denna situationen!
Blodtrycket var högre än vanligt och dessutom visade urinprovet spår av äggvita...min barnmorska ringde sjukhuset och jag fick en akuttid. De misstänkte havandeskapsförgiftning. Jag fattade ingenting... jag mådde ju så bra! Som tur var var Petter hemma när jag kom hem storgråtande. Vi åkte tillsammans upp på sjukhuset och fick göra CTG, ta nytt blodtryck samt göra ett ultraljud. Ultraljudet visade på att semlan var mycket mindre än beräknad, nästan 30%. Vikten uppskattades till ca 1300-1400 motför 2000 g. Dessutom såg de ett försämrat flöde i navelsträngen vilket betyder att semlan inte får all den energi "hon" behöver. Vi blev inlagda på en gång... helt chockade!
Den första läkaren vi snackade med snackade om kejsarsnitt inom 48 timmar... det underlättade inte chocken ska jag säga. Semlan ligger nämligen även i säte vilket omöjliggör "vanlig" förlossning för tillfället. Jag hade knappt tänkt tanken på att semlan skulle kunna komma förtidigt och absolut inte såhär tidigt och snabbt & dessutom med kejsarsnitt! Tankarna bara snurrade...
Jag fick kortison för att förbereda semlans lungor utifall de skulle bli tvunga att ta ut semlan. Jag fick blodtrycksmedicin och de tog mitt blodtryck varje timme. Vi fick stanna över natten och gjorde ett nytt ultraljud torsdag morgon. De visade som tur var på ett förbättrat flöde i navelsträngen vilket gjorde att de kunde avvakta och ge mig en till kortisonspruta. 48 timmar efter första sprutan ska tydligen lungorna vara ok för att klara sig utanför magen.
Imorse gjorde vi ett nytt ultraljud. Det visade fortfarande på bra flöde, klass-0, vilket är det bästa så semlan ligger fortfarande tryggt i min mage :) Mitt blodtryck är stabilt och äggvitan verkar vara en engångsföreteelse från BMM för inget prov här på BB har påvisat äggvita. Dock har jag lite förhöjda reflexer(?) så de verkar fortfarande misstänka förgiftning och jag har fått en kanyl i armen om de skulle behöva åtgärda det med magnesium.
Vi blir kvar över helgen för att göra ett nytt ultraljud måndag och se hur flödet är när kortisonsprutorna lämnat min kropp. Ser allt fortfarande ok ut då så kanske kanske jag får åka hem å vila för att komma tillbaka på dagliga kontroller.
Varje dag semlan kan vara kvar i min mage är en bonus nu... vilket fortfarande känns helt overkligt men det har börjar sjunka in så smått att vi får vara glad för varje stund vi kan vänta och semlan kan växa på sig. Varenda timme och vartenda gram räknas. Idag gick vi in i vecka 33 iaf vilket betyder att om semlan kommer ut nu så är "hon" prematur och inte väldigt prematur och även det är ju en liten milstolpe i sig.
Vi ligger på BB och har ständig bevakning och uppvaktning. Personalen är jättemysig och jag har fått ett eget rum vilket betyder att även Petter får sova över när han vill vilket är en enorm trygghet. Vet inte vad jag gjort utan honom i denna situationen!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)